En faktabaserad världsbild. Sug på den. Visst borde det vara en självklarhet?

Medan kulturvänstern upprörs över Bengt Ohlssons DN-krönika verkar en mycket viktigare kolumn om förlegade kategoriseringar tyvärr ha gått de flesta förbi: Hans Roslings uppmaning om att läsa på, ty världen har förändrats. Ni får (och bör) läsa själva, men i korthet går den ut på att vi baserar vår positiva syn på bistånd på föreställningen om att de flesta unga Tanzanier är analfabeter, att medellivslängden i Vietnam är max 55 år, samt att kvinnor i Bangladesh föder sju barn i genomsnitt. Vår syn på de s.k. u-länder som får bistånd är att situationen är ungefär som den var på sextiotalet; fattiga, sjuka och okunniga med sex barn per kvinna och snabb befolkningstillväxt.

I själva verket är det så att vårt bistånd gjort så pass stor nytta att de allra flesta unga i Tanzania idag är läskunniga, medellivslängden i Vietnam är över 75 år, och den genomsnittliga kvinnan i Bangladesh föder idag endast 2,5 barn. Det är ju detta som är fantastiskt med bistånd, att det faktiskt fungerar, och att flera av sextiotalets u-länder under årens gång utvecklats till medelinkomstländer, där Exportrådet idag kan göra större nytta än SIDA. 

Jag ser tyvärr alltför tydliga paralleller även inom innovations- och entreprenörsvärlden. I ett ganska tidigt skede av det som så småningom skulle bli Simris Alg stötte jag på en del entreprenörer som fått stor uppmärksamhet för sina startups. Detta var för kanske två-tre år sedan. Idag valsar dessa personer och företag fortfarande runt i media och på högklassevents som startups, trots att de rimligen borde ha utvecklats till kommersiella företag vid det här laget. 

Men det vill inte världen se. Världen gillar den unga tjejen med den behjärtansvärda affärsidén, kompisgänget med sin coola attityd och vilja att ta över världen. De blir som ett slags barbiedockor, som man plockar ut och leker lite med på inspirationseventen, och sedan stoppar tillbaka i lådan. Startup-Barbie, och Startup-Ken. Så utvecklas dessa startup-entreprenörer istället för företagsledare och tillväxtskapare till enmansföretagare som föredragshållare och skribenter. Det räcker liksom med att ha en affärsidé i byrålådan för att vara trovärdig. Och det verkar som man kan leva ganska många år på att vara startup-entreprenör, för ingen verkar fråga om vad som hände med det där företaget som man ju skulle bygga redan för ett halvt decennium sedan. Har man en gång fått startup-stämpeln så sitter den där. Igenkänning är viktigt, och publiken och läsarna vill känna igen sina nyföretagare - inte byta ut dem efter max två års livslängd, vilket dock självfallet vore det enda rimliga. Per definition. Om den berömda faktabaserade världsbilden skulle råda.

Att Simris Alg efter bolagsstart för knappt ett år sedan fortfarande är en startup kan man likaledes per definition inte heller komma ifrån. Det som däremot är lite tragiskt är när folk blir förvånade över att vi redan har egna intäkter, eller är fyra anställda. Vi ska ju liksom vara en startup och sitta i en källare och knåpa på typ ren idealism och passion, inte vara som ett "riktigt" företag. Man blir besviken på oss att vi inte har tid att ställa upp i affärsplanstävlingar eftersom vi måste jobba häcken av oss för att sälja, eller inte kan vänta till det där häftiga riskkapitaleventet i maj för då skulle vi inte kunna få våra maskiner levererade förrän tidigast nästa årsskifte. Och det här är reaktioner som även kommer från människor som borde veta bättre, som arbetar med just kommersialisering, innovationsstöd och näringslivsutveckling. Folk som träffat mig när jag för snart ett och ett halvt år sedan presenterade min vision och mina framtidsplaner, men som av någon märklig anledning inte verkar förstå det enligt min mening enda sjävklara: att planerna ju som utlovat faktiskt satts i verket, och att utvecklingen som sig bör därmed rasar på i obönhörlig takt. Det som var framtid då, är ju nu idag.

Det finns en ren konkret fara här, nämligen att startupvärlden i sig kan vara ganska lönsam. Det finns en hel del pengar, bidrag och uppmärksamhet man kan få. Som entreprenör utan egen lön kan det vara extremt lockande att komma åt de där fickpengarna, istället för att slita med långdragna och osäkra införsäljningsprocesser för att generera riktiga inkomster, seriösa investeringar och grund för tillväxt på längre sikt. Goodwillmässigt och kortsiktigt privatekonomiskt har man tyvärr allt att vinna på att fortsätta vara startup så långt det bara går. Risken är dock att du blir sittandes som analfabet med sju utmärglade barn hängandes i kjolen. Och inte särskilt många år kvar att leva. 

Låt mig avsluta såhär: bistånd fungerar! Med hjälp av VINNOVA, Innovationsbron, ALMI och IKS har vi från en fattig liten parvel-startup utvecklats till en visserligen fortfarande fattig, men ändå högoktanig SME under uppbyggnad. Ja, jag träffar fortfarande gärna affärsrådgivare, men ännu hellre partners, delägare, leverantörer och kunder. Och ni har ungefär ett år på er att anlita mig som startup-föreläsare på event. Sedan har bäst före-datumet gått ut, och ni får kalla mig företagsledare. Rätt och slätt.