Missa inte senaste numret av Filter. Samtal med yours truly om att rädda världen med odlade mikroalger.

Cool.

På ett event i Malmö i fredags presenterade näringsminister Annie Lööf ett nytt stöd till småföretag: innovationscheckar. Enligt Sydsvenskan är tanken att små och medel­stora företag ska kunna använda dessa checkar till rådgivning, konsulttjänster eller andra behov, från både privata och offentliga leverantörer enligt entreprenörens eget önskemål. 

Linus Wiebe, nybliven och lovande innovationsdirektör på Lunds Universitet är positiv till modellen, och kommenterar träffsäkert att det finns för många människor i innovationssystemet, och för få fria medel till entreprenörerna och bolagen. Heja Linus! Även Marianne Larsson, innovationschef på Teknopol som är en av det femtiotal (!) aktörer som enbart i Öresundsregionen erbjuder stöd åt innovationsföretag är positiv, men slänger samtidigt in en träffsäker brasklapp:

– En baksida kan vara att aktörerna i innovationssystemet utvecklar sitt sätt att arbeta för att få så många checkar som möjligt istället för att göra det som skapar mest tillväxt. 

Touché. 

Ibland undrar jag vem som egentligen agerar rådgivare åt regering och myndigheter när det gäller behov och utformning av offentligt stöd till entreprenörer. Misstanken att det är samma myndigheter, organisationer och inte minst konsulter som i allra högsta grad själva lever på just dessa medel växer sig starkare ungefär varje gång det släpps ett nytt offentlig stöd till företagare; vare sig det handlar om innovatörer, kvinnor, startups, ungdomar, invandrare, samhällsentreprenörer, landsbygdsföretag eller miljöteknik. You name din egen personliga stödkategorifavorit.

Gemensamt för de allra, allra flesta stöden till innovatörer är att de bara får användas till externa tjänster och kostnader. Absolut inte rörelsekostnader eller löner, det vill säga där pengarna egentligen hade behövts bäst, och där det relativt sett hade räckt med småslantar. 

Däremot så går det jättebra att betala feta juristarvoden för att utreda IP-frågor, eller få någon konsult att genomföra en svindyr marknadsundersökning (som hade varit bättre om du själv hade gjort den, då du dels är expert på ditt område, dels hade fått o så mycket bättre helhetskoll på marknaden och dessutom kunnat börja sälja in på samma gång). En person på WWF Climate Solvers uttryckte det klockrent, att det ges en massa stöd för att ta patent på en kommersiellt värdefull idé, men inte för att faktiskt bygga upp ett företag.

De ekonomiska stöden som går till entreprenörerna, även om de alltså till större delen landar i olika konsulters fickor och inte i själva nystartsbolagen, är ändå försumbara jämfört med de miljontals miljoner som årligen pumpas in i innovationssystemen och alla dess aktörer (remember: enbart i Skåne ett femtiotal). Och där innovationsföretagen själva inte får några pengar till hyror eller löner, går medlen till innovationssystemet i allra högsta grad till just overheadkostnader. Det vill säga hyror och personal. 

Det är ett fullständigt galet slöseri med resurser, i ett allt mer oöverskådligt system som tycks göda sig självt. Och där existenberättigandet alltså består i att slussa entreprenörer mellan diverse rådgivningar och coachinginsatser av varierande kvalitet, struktur, och engagemang. Till vilken nytta för bolagen kan man sorgligt nog ofta undra. 

Jodå, visst får man hjälp. Ibland i världsklass. Men oftast känner man sig bara exakt lika frustrerad som när man satt av lektionstiden som överbegåvad och brådmogen unge i skolan. Många affärsrådgivares kvalifikationer och erfarenheter av bolagsbygge med allt vad det innebär sträcker sig inte lägre än en f-skattsedel som egenföretagare. Någonting är galet när staten anser att dessa personer är mer värda att betala feta löner till, än de innovatörer som bygger Sveriges framtida tillväxtbolag. Och jag är ledsen att säga det, men de gånger vi själva fått hjälp på riktigt så har det varit i form av rådgivning kopplat till reda pengar. Utan cash är vi inte hjälpta. Men cash plus rådgivnig: bingo.  

Jag har därför ett förslag till näringsministern. Utforma allt innovationsstöd på lika villkor! Inför stenhårda gränser på hur stor andel som får gå till rörelsekostnader, hyror och löner. Lika villkor för både innovationsaktörer och innovatörer. Satsa mer på royaltybaserade stöd (en alldeles utmärkt finansieringsform), borgensåtaganden och garantier, och offentligt riskkapital till bolagen själva, än på kontorsmiljöer och tjänstemän. Det borde ju vara så himla självklart. Om man bara tänkte efter. 

Slutligen en annan, men närbesläktad grej. Alla de här pengarna som används för att främja kvinnors företagande. Please. Använd dem istället för att genusutbilda affärs- och innovationsrådgivarna. Senast i förrgår blev jag under en session konsekvent jämförd med ett annat företag lett av kvinnor, fick höra att jag fick mer uppmärksamhet för mitt företag för att jag var kvinna, och att jag borde komplettera min styrelse med en kvinna för att få någon att förstå mina mer "mjuka" produkter. Ja, till skillnad mot manliga mer hårda saker. I all välmening, och på fullt allvar. Snacka om hangup. Detta, kära näringsdepartementet och bästaste Annie Lööf, är vad era medel som pumpas in i innovationssystemet alltså går till. Grattis.

En faktabaserad världsbild. Sug på den. Visst borde det vara en självklarhet?

Medan kulturvänstern upprörs över Bengt Ohlssons DN-krönika verkar en mycket viktigare kolumn om förlegade kategoriseringar tyvärr ha gått de flesta förbi: Hans Roslings uppmaning om att läsa på, ty världen har förändrats. Ni får (och bör) läsa själva, men i korthet går den ut på att vi baserar vår positiva syn på bistånd på föreställningen om att de flesta unga Tanzanier är analfabeter, att medellivslängden i Vietnam är max 55 år, samt att kvinnor i Bangladesh föder sju barn i genomsnitt. Vår syn på de s.k. u-länder som får bistånd är att situationen är ungefär som den var på sextiotalet; fattiga, sjuka och okunniga med sex barn per kvinna och snabb befolkningstillväxt.

I själva verket är det så att vårt bistånd gjort så pass stor nytta att de allra flesta unga i Tanzania idag är läskunniga, medellivslängden i Vietnam är över 75 år, och den genomsnittliga kvinnan i Bangladesh föder idag endast 2,5 barn. Det är ju detta som är fantastiskt med bistånd, att det faktiskt fungerar, och att flera av sextiotalets u-länder under årens gång utvecklats till medelinkomstländer, där Exportrådet idag kan göra större nytta än SIDA. 

Jag ser tyvärr alltför tydliga paralleller även inom innovations- och entreprenörsvärlden. I ett ganska tidigt skede av det som så småningom skulle bli Simris Alg stötte jag på en del entreprenörer som fått stor uppmärksamhet för sina startups. Detta var för kanske två-tre år sedan. Idag valsar dessa personer och företag fortfarande runt i media och på högklassevents som startups, trots att de rimligen borde ha utvecklats till kommersiella företag vid det här laget. 

Men det vill inte världen se. Världen gillar den unga tjejen med den behjärtansvärda affärsidén, kompisgänget med sin coola attityd och vilja att ta över världen. De blir som ett slags barbiedockor, som man plockar ut och leker lite med på inspirationseventen, och sedan stoppar tillbaka i lådan. Startup-Barbie, och Startup-Ken. Så utvecklas dessa startup-entreprenörer istället för företagsledare och tillväxtskapare till enmansföretagare som föredragshållare och skribenter. Det räcker liksom med att ha en affärsidé i byrålådan för att vara trovärdig. Och det verkar som man kan leva ganska många år på att vara startup-entreprenör, för ingen verkar fråga om vad som hände med det där företaget som man ju skulle bygga redan för ett halvt decennium sedan. Har man en gång fått startup-stämpeln så sitter den där. Igenkänning är viktigt, och publiken och läsarna vill känna igen sina nyföretagare - inte byta ut dem efter max två års livslängd, vilket dock självfallet vore det enda rimliga. Per definition. Om den berömda faktabaserade världsbilden skulle råda.

Att Simris Alg efter bolagsstart för knappt ett år sedan fortfarande är en startup kan man likaledes per definition inte heller komma ifrån. Det som däremot är lite tragiskt är när folk blir förvånade över att vi redan har egna intäkter, eller är fyra anställda. Vi ska ju liksom vara en startup och sitta i en källare och knåpa på typ ren idealism och passion, inte vara som ett "riktigt" företag. Man blir besviken på oss att vi inte har tid att ställa upp i affärsplanstävlingar eftersom vi måste jobba häcken av oss för att sälja, eller inte kan vänta till det där häftiga riskkapitaleventet i maj för då skulle vi inte kunna få våra maskiner levererade förrän tidigast nästa årsskifte. Och det här är reaktioner som även kommer från människor som borde veta bättre, som arbetar med just kommersialisering, innovationsstöd och näringslivsutveckling. Folk som träffat mig när jag för snart ett och ett halvt år sedan presenterade min vision och mina framtidsplaner, men som av någon märklig anledning inte verkar förstå det enligt min mening enda sjävklara: att planerna ju som utlovat faktiskt satts i verket, och att utvecklingen som sig bör därmed rasar på i obönhörlig takt. Det som var framtid då, är ju nu idag.

Det finns en ren konkret fara här, nämligen att startupvärlden i sig kan vara ganska lönsam. Det finns en hel del pengar, bidrag och uppmärksamhet man kan få. Som entreprenör utan egen lön kan det vara extremt lockande att komma åt de där fickpengarna, istället för att slita med långdragna och osäkra införsäljningsprocesser för att generera riktiga inkomster, seriösa investeringar och grund för tillväxt på längre sikt. Goodwillmässigt och kortsiktigt privatekonomiskt har man tyvärr allt att vinna på att fortsätta vara startup så långt det bara går. Risken är dock att du blir sittandes som analfabet med sju utmärglade barn hängandes i kjolen. Och inte särskilt många år kvar att leva. 

Låt mig avsluta såhär: bistånd fungerar! Med hjälp av VINNOVA, Innovationsbron, ALMI och IKS har vi från en fattig liten parvel-startup utvecklats till en visserligen fortfarande fattig, men ändå högoktanig SME under uppbyggnad. Ja, jag träffar fortfarande gärna affärsrådgivare, men ännu hellre partners, delägare, leverantörer och kunder. Och ni har ungefär ett år på er att anlita mig som startup-föreläsare på event. Sedan har bäst före-datumet gått ut, och ni får kalla mig företagsledare. Rätt och slätt.

Egentligen hade jag ett helt annat inlägg på gång men det får vänta. Thomas Frostberg på Sydsvenskan har nämligen aktualiserat en fråga som ligger mig själv varmt om hjärtat. Teknik. Och kvinnor som kan teknik.

Bakgrunden är att Thomas skulle moderera en panel för Sveriges Ingenjörer. Den (naturligtvis *rullar med ögonen*) enda kvinnan hoppade av, och Thomas försökte hitta en ersättare då Sveriges Ingenjörer (shame on you från en mångårig medlem) inte trodde det skulle gå att hitta en tillräckligt kompetent kvinnlig ersättare tillräckligt fort.

Vi snackar trots allt en hel veckas varsel, så Thomas gick ut med ett upprop för att dammsuga Skåne på kvinnliga teknikpotentater. Ingen kvinna i panelen = ingen Thomas Frostberg. Bra där!

Idag gick han ut med en lista över 100 kvinnor som kan snacka teknik. Det är en samling fantastiskt kompetenta brudar, men teknikmässigt tyvärr, tyvärr en blandning mellan högt och lågt. (Vilket jag för övrigt tror även gäller Sveriges Ingenjörers manliga panel, men det är en annan fråga.) Problemet jag ser är att det blir alldeles för lätt att avfärda listan med ett jamen den och den är ju samhällsvetare, råkar ju bara arbeta med trafikfrågor, har uppfunnit en konsumentpryl, är designer, och så vidare. Ni vet, sånt där som teknikintresserade kvinnor sysslar med. Inte riktig teknik på riktigt. 

Jag twittergnällde lite på Thomas för att han inte skrev att jag är civilingenjör och teknologie doktor, som jag i sammanhanget tycker smäller lite högre än att vara VD för ett prisbelönat nystartsföretag på vischan. Men för den goda sakens skull tänker jag här faktiskt breda ut mig ännu fräckare, bara för att visa hur ett CV bör se ut om man vill kunna kalla sig riktigt jäkla tung och kompetent inom teknik. Sedan utmanar jag Sveriges Ingenjörer att visa hur många i den strikt manliga panelen faktiskt klår yours truly. Om ni törs.

Det här med att pilla sönder apparater för att se hur de funkar verkar de flesta ungar ha gemensamt som senare i livet sysslar med teknik. Jag gillade dessutom att sätta ihop apparaterna igen, och så småningom började jag bygga eget från scratch. Höjdpunken var nog en radio baserad på spole och ferritkärna, där jag surrade koppartråd runt hela rummet som antenn för att andäktigt sitta och lyssna på kortvåg i en hörsnäcka av hudfärgad plast som jag snott ur någon av pappas överbelamrade byrålådor. 

Som tonåring på tidiga åttiotalet började det här med datorer dyka upp, och i skolan kunde man välja extrakurser i Informatik som det hette på den tiden, åtminstone i Tyskland. Där satt jag, trettonårig punkare med blonderat hår och trasiga nätstrumpor tillsammans med ett gäng finniga rubiks kub-nördar och räknade binärtal och skrev maskinkod på rutpapper. För ännu fanns det inga datorer i skolorna.

Jag hoppade av den alldeles för dötrista skolan efter tredje varvet med nian, och började istället läsa till verkstadsmekaniker på AMU Center som det hette på den tiden. Här var jag lycklig. Svarva, fräsa, borra, svetsa. Ingenting klår känslan av metallspån och gnistor som står som spön i backen omkring en, och att för egna händer arbeta fram ett skruvstäd eller en domkraft efter ritning. Verktygsmakare skulle jag bli, och då fick man börja med att lära till maskinreparatör där det förutom att plocka isär och plocka ihop en hel svarv ingick obligatorisk praktik på mekanisk verkstad. Jag blev första kvinnan på golvet på min verkstad, och gjorde succé då jag snabbt lärde mig den CNC-styrda flerop:en och kunde hoppa in på egen hand när min handledare blev sjuk. Men personalchefen gnällde när det var dags att erbjuda den sedvanliga anställningen efter slutförd praktik - man kunde ju inte ha en kvinna som går skift. Fackbasen, som för övrigt sedermera blev rikskändis tack vare en ganska ful historia med mycket sprit och lättklädda damer för skattepengar, bara blängde tyst när jag berättade om beskedet. Han stängde resolut av svarven, dängde hörselskydden på bordet, och drog upp till kontoret för att vara tillbaka på fem röda minuter och meddela att jag hade fått jobb. Jämställdhet i praktiken är busenkelt. Just f*ing do it.

Jag gjorde mig snabbt oumbärlig och blev till och med kvalitetsansvarig på några av de tyngsta projekten (tänk Boforskanoner och strålknivar), och efter att jag hade sagt upp mig för att flytta utomlands kom min förman hem till mig och grät att jag inte fick sluta för att han inte visste hur han skulle klara verksamheten. Så slutade min verkstadskarriär, men ett frö var satt.

Det blev ett antal år inom humaniora först, samtidigt som de mer eller allt mindre populärvetenskapliga böckerna om artificiell intelligens och genteknik samlade sig metervis i bokhyllan. Mitten av nittiotalet tog jag slutligen tjänstledigt, för att plugga matematik och datalogi på universitetet. Det här med finansiell matematik började precis komma på ropet, så jag hamnade till slut på investmentbank i Frankfurt, Dresdner Kleinwort närmare bestämt. För er äkta geeks därute så var det på Al-Noor Ramjis tid, mannen som var först med att införa open source i bankvärlden, och sedan JP Rangaswami, ännu en CIO-ikon. Jag jobbade alltså på det som hette Global Services IT, och satt så småningom som Frankfurtdivisionens representant i den grupp som ansvarade för bankens globala infrastruktur för derivathandel. Jag vet inte hur många miljarder man skall behöva skyffla runt hela världen på daglig basis för att anses vara tillräcklig kompetent och tung inom teknik som kvinna. Men så slutar ju inte historien där heller.

Efter att jag tröttnade på Frankfurt-London-shutteln, där business classen för övrigt standardmässigt upptar två tredjedelar av kabinen, flyttade jag tillbaka till Sverige igen. Lågkonjunktur. En lyckad lägenhetsaffär. Och det här med matematiker och datalog var inte tungt nog, nu ville jag bli civilingenjör på riktigt. I bioteknologi, för mecka med livet självt är liksom nästan lika häftigt som när metallspånen yr omkring en. Jag började plugga på KTH, och fortsatte forska efter civilingenjörsexamen för att toppa med en teknologie doktor. Så nu är jag gångbar även när jag gör affärer i Tyskland, även om jag alltså fortfarande inte är kompetent nog som teknikkvinna i Sverige, typ. LOL.

Nu håller jag alltså på och bygger upp en helt ny industri i landet. Jag vet att det låter pretentiöst och nästan lite galet megalomaniskt när man säger något sådant själv, men det är faktiskt helt sant. Nej, jag är givetvis inte ensam. Men jag kan utan att behöva flacka med blicken säga att jag nog hör till dem som är tyngst inom fältet just nu. Vi snackar då om en bransch som globalt redan idag omsätter cirka 70 miljarder årligen, där de företag som startas slukas upp av globala storkoncerner via trade sale på 1,1 miljarder dollar, och där bland andra US Department of Energy stoppar miljard efter miljard i utvecklingen tack vare löftet om hållbara förnyelsebara drivmedel som alternativ till fossila bränslen. Jag skall inte säga att jag inte får uppmärksamhet här hemma, för det får jag (eller snarare vi förstås), men lustigt nog får jag nuförtiden fler erbjudanden om att tala utomlands på internationella event än hemma i Sverige. 

Det här med att bygga en industri är i alla högsta grad relevant, för den beryktade panelen som Thomas Frostberg skulle moderera handlade just om teknik och tillväxt. Jag är alldeles övertygad om att jag hade kunnat tillföra en hel del även på den fronten, till exempel om varför ett företag där minst tre fjärdedelar av de anställda måste vara universitetsutbildade varav en tredjedel disputerade etablerar sig på landsorten. Varför ny teknik och de ofta mindre företag som står för de nya lösningarna måste liera sig med de stora etablerade företagen i nätverk och partnerskap för att lyckas på bästa sätt. Och varför ny teknik sällan skapar helt nya branscher i sig, utan i stället måste integreras i befintliga verksamheter för att driva utvecklingen framåt och generera hållbar tillväxt. Varför vi inte bara kan satsa på digital teknik eller produktinnovationer där tillverkningen läggs utomlands, för att det skapar alldeles för få arbetstillfällen. Varför vi behöver en egen, tillverkande industri i landet och hur traditionella och närmast ålderdomliga näringar kan och bör utvecklas genom ny teknik, till gagn för såväl ekonomi som miljö.

Okej, nog med shameless self-promotion. För det här handlar faktiskt inte om mig. Det här handlar om alla kompetenta och svintunga kvinnor inom teknik som inte syns. Vi måste helt enkelt sätta oss i strålkastarljuset själva, så att ingen längre kan komma med dåliga ursäkter om att vi inte finns. Nu väntar jag på att Sveriges Ingenjörer, mitt eget förbund, hör av sig och berättar på vilket sätt herrarna i dagens panel var mer kompetenta än jag eller någon av de andra 99 kvinnorna på Thomas Frostbergs lista. Bring it on!

Förra helgen var det promovering i Stadshuset i Stockholm. Det är när alla nya doktorer och professorer officiellt får dra på sig den berömda hatten och tilldelas diplom av Kungen himself. Typ den finaste akademiska högtiden överhuvudtaget. Inbjudningar på linnepressat papper, processionsrepetitioner, sittning och högtidsdräkt och sådär. Eftersom jag själv disputerade förra hösten var även jag bjuden denna kväll, som normalt utgör en absolut höjdpunkt i livet och karriären. Det var dags för en resa till Stockholm. Att ha slitit ihop till en teknologie doktorstitel är trots allt inte kattskit.

Men det sket sig faktiskt fullständigt för mig med den saken. För istället för promotionshögtiden i Stadshuset gick jag på Simrishamns årliga Företagarkväll. Där jag fick något mycket finare än en doktorshatt: priset som årets Nyföretagare i kommunen. 

Det var många tankar som for genom huvudet när jag fick telefonsamtalet med besked och inbjudan. Man kan ju liksom inte banga sin egen promovering. Eller jo det kan man väl visst. Alldeles särskilt när man explicit valt att hoppa av forskarkarriären och akademin, för att istället starta företag och bygga upp en industri. Symboliken i den festkrocken är ju egentligen helt fantastisk. Så det tog mig nog bara en halv sekund innan jag bröt ut i glädjejubel. Så otroligt kul och hedrande!

Jag måste dessutom erkänna en sak. Jag börjar misstänka att företagarfester är roligare än de flesta andra fester. Jag har under året sprungit på en hel del mingel och event i surret kring FoU och diverse innovationsaktörer, men redan i våras tyckte jag att Founders Alliances Entreprenörsgala stod i en klass helt för sig. Så många roliga, genuint nyfikna och pigga människor, så mycket grymma kontakter och idéer. Utan en endaste affärscoach, kommersialiseringshandläggare eller innovationsexpert inom synhåll. Eller forskare för den delen, för att anknyta till det missade "partyt" i Stadshuset. (Okej okej, jag älskar er ändå, men lika barn leka helt enkelt bäst.) 

Igår var det dags för ännu en Företagargala, nu i Ystad. Denna gång var jag inbjuden inte som pristagare, utan som inspirationsföreläsare på temat nytänkande. Sjukt kul det med, plus att kvällen slutade med efterfest och ymnigt flödande kall, torr och gratis champagne på Ystads Saltsjöbad som spontant bjöd på galej efter att ha vunnit priset som Årets Företagare. (Grattis än en gång. Och tack!)

Alltså för att komma från en före detta mingeldrottning från Hufvudstan kan det ju låta befängt att två lokala företagarfester på vischan skulle hamna högre i credd än något flott galej runt Berzelii park. Men faktum är att jag ännu efter ett år inte upphört att förundras över den totalt sanslösa mix av högkompetent folk, kapital och idéer som surrar kring sydöstra Skåne AKA Österlen. Bönderna må bära lantmännenkeps, men de har gått på Lundsberg och jobbat i San Diego. Dessutom har jag börjat misstänka att det finns minst ett läkemedelsföretag i varenda håla här. När regionen kaxigt lägger fram en internationell innovationsstrategi för att Skåne skall bli Europas mest innovativa region så är jag fast övertygad om att det återspeglar en högst påtaglig verklighet, snarare än nödvändiga politiska insatser. Den här smältdegeln går inte att stoppa, och jag älskar varje sekund av att befinna mig i händelsernas epicentrum. Och då menar jag verkligen, verkligen inte det - förlåt - uttjatade ESS/MAX IV.

Extra glad är jag över att genom dessa fester ha fått powerbrudarna Anja Persson och Annika Andebark i mitt liv och verkande, två sjukt kompetenta och några av de mest driftiga och visionära personer jag träffat på år och dag. Båda finns i Hammenhög, och trust me, det är där det kommer att hända framöver. Storstan är bara så ute. Det är i myllan framtiden gror.

Waldemar Ingdahl på Voltaire lade idag ut en länk på twitter till en artikel som påminde mig om min gamla blogg. Det snart sju år gamla och något rabiata inlägget här nedan säger ganska mycket om min kärlek till vetenskapen efter ett långt liv inom humanioran och de sköna konsterna som man säger, och knyter i viss mening an till min och Ingdahls flyktiga diskussion om vetenskapens och den genuina kunskapens roll i samhällsdebatten. Tack Waldemar att du påminde mig! 

Gud, Förnuftet, Mysterierna och Det Okända
Fredag 18 mars, 2005

Jag får skylla mig själv som läser morgontidningen, men titt som tätt hittar jag något inlägg eller någon essä som både fängslar mig och gör mig förbannad. Idag var det litteraturskribent Johannisson som satte fröet till en obehagskänsla som nu börjar anta allt överväldigande dimensioner.

Jag måste blogga av mig.

Artikeln handlar om den nyligen släppta Vetenskap eller villfarelse, och avslutas med följande rader:

(...) Och visst kan man hävda att meditationens känsla av harmoni egentligen är en felkoppling i hjärnan, att Birgittas uppenbarelser i själva verket var epileptiska anfall eller att Mozarts smak för ekivoka skämt var ett solklart fall av Tourettes syndrom. Men världen skulle bli bra mycket fattigare om vetenskapligt förnuft räckte för att beskriva den.

Tja, efter den där sista av mig betonade meningen förväntas läsaren förstås nicka inkännande och upplyft över att skribenten återupprättat respekten för det underbart oförklarliga.

Men mitt svar blir ett helt annat: nämligen NEJ. För världen skulle istället vara bra mycket fattigare om folk (satt kvar på sina breda litteraturvetarrumpor? och) slutade söka förklaringar till livets mysterier.

(Dessutom: vad har just förnuft med saken att göra? Vad är överhuvudtaget "vetenskapligt förnuft"? Gå hem och plugga lite kvantkemi vetja om ni tror man kommer någonvart med förnuft i de här sammanhangen.)

Den här förbövlade tron på att "förklaringar" reducerar något vackert och hisnande till något lite mer torftigt är antagligen vår tids mest tragiska missuppfattning, sprungen ur en allt sämre allmänbildningsnivå hos dem som inte ägnar sig åt naturvetenskaperna själva. För vem som helst som någonsin nosat på var vår kunskapsnivå på livsmysteriefronten egentligen befinner sig för närvarande inser att det är precis tvärtom.

De stora mysterierna finns just inom naturvetenskapen, inte bland de torftiga tolkningsmodellerna såsom "själen", "Gud", "brahman" eller whatever "oförklarliga". Jag kan hålla med om att den klassiska, newtonska mekaniken är lite torftig och snusförnuftig, men den utarbetades på sjuttonhundratalet och vi är way beyond, faktiskt.

Vad i hela friden i den världsbild som blivit allt komplexare och oöverskådligare och myllrande av modeller som per definition inte längre är begripbara är det som gör världen fattigare?! Ser folk inte att världen i själva verkande blir allt mer fantastisk och hisnande i dimensioner som är fullkomligt obegripliga till sin storleksordning? Att för varje liten förklaring vi mödosamt lyckas vaska fram öppnar sig oändliga nya mysterier att upptäcka?

Vill man på allvar få sig en tripp inom mysterierna och det obegripbara, då skall man år 2005 banne mig syssla med naturvetenskap. Man skall i alla fall fan inte vara litteraturskribent och gnälla över förnuftets tråkighet när man inte har ett jota vad man snackar om.

Äh vad f*n jag skulle kunna skriva hur många meter som helst om det här men nu får det vara nog.

Idag har medierna gått varma om tuppkamsextrakt för kosmetisk användning, med nasty rubriker som Tuppkammar används till läppar i både DN, SvD och Aftonbladet. Det ämne man vill komma åt heter hyaluronsyra, en speciell typ av gelbildande polysackarid som naturligt finns i hud, ögon och leder. Man föder upp tupparna för att skörda tuppkammarna, och låter resten gå till minkfoder eller biogas. 

När jag håller föredrag om Simris Alg brukar jag ta just hyaluronsyra som exempel på vad odlade mikroalger är bra för. Hyaluronsyra är nämligen big business, och används förutom i kosmetiska preparat och läppfillers även i läkemedel, kosttillskott och livsmedel. För bara någon månad sedan fick ett spanskt företag godkännande att använda tuppkamsextrakt i mjölkprodukter, på grund av hyaluronsyrans positiva effekter på leder och brosk.

Jag tror de flesta hellre vill ha frukt och bär i sin yoghurt eller mjölkdryck än tuppkammar. Och det finns faktiskt en utmärkt vegetabilisk källa till hyaluronsyra - nämligen odlade mikroalger, som naturligt producerar en mängd olika så kallade funktionella polysackarider av den här typen. Garanterat smärtfritt, och framförallt garanterat rent, säkert, hälsosamt och miljövänligt.

Det finns alltså utmärkta gröna och icke-animaliska alternativ till den här vansinniga tuppkamsbusinessen. Bara så ni vet!

Lördag kväll, kristallkronor, vita dukar och middagssorl. Den överjordiskt vackra energiexperten mitt emot funderar, ”egentligen är det lite märkligt, alla de här personerna på scen är ju bara politiker… och här sitter vi som faktiskt arbetar rent praktiskt med hållbarhet varje dag.” Kompisarna på Sweco har bjudit in till galej på Malmö FF:s arena, klimatsmart trerätters med tal av den sammetsröstade nedrustningshjälten Hans Blix, följt av paneldiskussion med bl.a. en skarpladdad Maria Wetterstrand. Efter desserten tar kvällens höjdpunkt vid, ett långfilmslångt föredrag av ingen mindre än Al Gore. Klår kungens kaffeflickor big time, om ni frågar mig.

Förutom nya alarmerande uppgifter om klimatutvecklingen tar ”mannen som brukade vara USA:s nästa president” upp ett viktigt sidospår: den enorma ekonomiska potential som faktiskt finns i nödvändigheten att övergå till gröna och hållbara lösningar. Redan idag sysselsätter solcellsindustrin i USA fler personer än kolkraften. Så sent som i onsdags publicerade SvD en kolumn av Boston Power-grundaren och greentechgiganten Christina Lampe Önnerud i frågan, där hon underströk vikten av omedelbar handling för att inte halka efter i miljöteknikracet. Samma resonemang finns i Gustav Fridolins och Ulf Bodach Söderströms utmärkta lilla bok Maskiner och Människor, som jag varmt rekommenderar alla som vill höja sitt tryne från den ekologiska grönsaksdisken vid COOP Mariatorget, eller för den delen tror att vi kan basera vår ekonomi på ettor och nollor allena.

Jag har den stora lyckan att sitta mitt emellan Boris Kildetoft, en av arkitekterna bakom planerna att bygga en algodling på taket på Continental Bakeries nya logistikanläggning i Örkelljunga, och Hans Hassle, grundare och VD för Plantagon. Jag kände till Plantagon som de där spaceade globformade växthusen där man odlar på höjden i en slags spiraltrappa, som ett hållbart alternativ för stadsnära livsmedelsförsörjning. Företagsidén visade sig vara långt större än så, och den fascinerande historien bakom innehåller allt från uppfinnarjockar och indianhövdingar till så långtgående hållbarhetskrav att befintliga ekologiska märkningar inte räcker till längre. Den bärande visionen är en helt ny modell för företagande, där själva bolagsstrukturen borgar för långsiktighet och ansvarstagande parallellt med det vinstdrivande intresset. Business as usual is over, som Plantagon själva uttrycker det.

Där sitter vi, ett helt långbord med sjukt kompetenta och visionära personer från både en stor börsnoterad miljardkoncern och gröna nyföretag, som samtliga inte bara brinner för miljöfrågor, utan även sitter på de rent praktiska lösningarna för att faktiskt vända skutan mot den hållbara utveckling som man tycker samhället borde skrika efter, istället för att måla upp domedagsscenario efter domedagsscenario. Det ligger mycket i att det kanske är politikerna som skulle lyssna på oss, och inte tvärtom.

Obekväma sanningar och hållbara lösningar, kallades eventet. Obekväma sanningar med stora feta bokstäver, hållbara lösningar som diskret undertext. Hade vi satt agendan för kvällen hade det nog varit tvärtom.

Alltså det här med motivation. I slutspurten av min doktorsavhandling - som givetvis sammanföll med uppstarten av Simris Alg - var det svårt att hitta tid att träna. Jag vet, att inte ha tid är en förbaskat dålig ursäkt, särskilt med tanke på att börs-VD:ar bevisligen tränar mer än andra. Och tillåt mig tvivla på att börs-VD:ar har mera tid över än sina medarbetare. Problemet handlar istället om att vara tillräckligt motiverad. När man måste motivera sig till 110% för att säg slutföra en avhandling samtidigt som man bygger upp ett företag, så kanske orken att känna lust inför nästa ultrautmaning inte riktigt infinner sig alla gånger.

I fjol var jag anmäld till Swiss Alpine Marathon, ett av världens mest berömda bergsultralopp på 78 km i alperna. Men i och med den hysteriska våren blev det liksom ingen riktig träning, förutom ett höghöjdsläger en månad innan som jag varit med och arrangerat. Länge tänkte jag byta ner mig i distans (en tremilare bland alpkossorna och edelweissblommorna lät väl lagom trevligt), men när det var dags för lopp kände jag bara vad f*n, klart jag ska springa - maxtiden var ju trots allt generösa 14 timmar.

Swiss Alpine K78 blev absolut en av mina bästa löparupplevelser någonsin, och vill ni veta mera om hur det gick kan ni läsa hela storyn här. Tyvärr blev loppet också samtidigt något av det värsta som kunde hända när det gäller min träningsmotivation. Kan man otränad springa 78 kilometer i alperna och ha roligt hela vägen, vad i hela friden skall man då pressa sig till vardags för?? 

Så idag dök det upp tips om ett sprillans nytt alplopp på twitter. Swiss IronTrail. Tre distanser med 201 km som den längsta, men eftersom den kortaste distansen redan bjuder på inte mindre än 4800 meters höjdskillnad och maxtiden som indikation på svårhetsgraden är hela 32 timmar, får det räcka med den kortaste varianten T71, ca. 72 km.

"Får det räcka", kanske den uppmärksamme läsaren redan noterat att jag skrev. För ja, jag kände bara f*ck it, dags att bli mig själv igen, och anmälde mig på typ fem röda minuter. Eller fråga min man, jag blev otålig när han inte inom knappt tre minuter hade svarat på skype om vi skulle dra till Schweiz i juli. Trots att jag egentligen inte ens gillar bergslopp. och trots att jag är så otränad att en soft femkilometersrunda känns lagom i nuläget. Men det kändes som att just Swiss Irontrail och chansen att som pionjär få springa den absoluta premiärupplagan, det kändes faktiskt motiverande. Så där riktigt motiverande, för första gången på riktigt länge. 

Jag har sagt att det är en dålig idé att träna ultra när man samtidigt startar företag, det kräver helt enkelt för mycket tid. Så hur den här ekvationen ska gå ihop vet jag ännu inte riktigt.

Å andra sidan kanske det bara var en riktigt dålig ursäkt. Ultra is back! 

För eller senare blir jag ju bara tvungen att skriva detta inlägg. Om kvinnligt företagande. Lika bra att få det avklarat, med tanke på att kvinnoföretagseventen haglat både till höger och vänster på sistone (no pun intended).

Vårt bolag beviljades faktiskt lite utvecklingspengar från ALMI Innovation i våras, tack vare en särskild satsning av Maud Olofsson på kvinnliga innovationsföretagare inom hälsa, vård och omsorg. Jag har också haft förmånen att få en av de åtråvärda platserna i det nationella programmet Styrelsekraft, som syftar till att öka antalet kvinnor i bolagsstyrelser med hjälp av kompetenshöjning.

Givetvis har detta varit fina förmåner för mig och mitt företag som jag inte hade fått om jag inte varit kvinna. Samtidigt finns även särskilda pengar och utvecklingssatsningar för unga, som jag inte kan få för att jag är för gammal. Är det orättvist att vissa grupper har rätt till öronmärkta stöd, som andra inte kan få? Kanske.

Men tar man alla offentliga medel som ges till nyföretagare, speciella kvinnosatsningar inräknade, är det fortfarande så att den absolut överlägset största andelen bidrag går till män. Så tillåt mig tvivla på att lite sporadiska fickpengar till kvinnliga entreprenörer innebär någon räkmacka in i näringslivet, medan manliga företagare minsann får slita i sitt anletes svett. Jag är hyfsat övertygad om att slitgörat är lika för oss alla. Och då och då dyker det upp en liten räkcanapé tack vare den bransch man verkar inom, det kön man har, hur gammal man är, den region man bor i eller någon annan mer eller mindre verksamhetsrelevant faktor. Detta om riktade stöd. Politiskt förvisso brisant, i praktiken - och företagarens vardag - en icke-fråga.

Det som däremot gör mig galen är när det satsas miljoner, senast sextiofem stycken närmare bestämt, på att ge särskild stöd till kvinnliga företagare genom coachinginsatser, affärsrådgivning och liknande. Jag tror inte en sekund på att kvinnliga företagare behöver mera daddande och utvecklingsstöd än någon annan. Den enda som vinner på den här sortens satsningar är utbildningskonsulterna och coachingföretagen själva, som skall erbjuda de fragila kvinnliga entreprenörerna sina tjänster. Pengarna borde i första hand givetvis satsas på finansieringsstöd, i andra hand på genusutbildning av befintliga aktörer inom nyföretagar- och innovationssystemet. För jepp, även i något av de mest välrenommerade sammanhangen kan man som kvinna få höra att man inte bör vara VD, då kvinnliga VD:ar är sämre på att fokusera och därmed kör sina verksamheter i botten (yup, true story, året 2011, landet Sverige). Så visst finns det insatser som akut borde genomföras för att ge företagare samma möjligheter, oavsett kön.

En annan aspekt av fenomenet kvinnligt företagande är just att det betraktas som ett särskilt fenomen, med därtill hörande stereotypa föreställningar om branschtillhörighet, behov och bevekelsegrunder. Ibland går mediadebatten på så hårt att jag konspirationsteoretiskt misstänker att det bara handlar om att rättfärdiga avvecklingen av den offentliga sektorn. Kvinnor ska knoppa av vårdföretag. För kvinnor är ju, till skillnad från manliga entreprenörer, inte intresserade av teknik.

I våras hade Simris Alg den stora äran att bli utnämnt till VINN NU-företag. VINN NU är en särskild satsning från VINNOVA och Energimyndigheten på nystartade forskningsbaserade företag, och i mina ögon den finaste utmärkelsen man kan få som startup. Vi var nio företag som denna omgång belönades med diplom och 300 000 kronor i finansiering. 

Vid prisceremonin i Stockholm var vi tre företag som företräddes av kvinnor, sex av män. Och nu kommer det intressanta: för där männens företag sysslade med GPS-baserade reklamdisplayer, intelligenta dataspelskaraktärer, inomhusnavigering, mobila nätverk, datorbaserat beteendeändringsstöd och klippdockor på internet, så var det brudarna som stod för den tunga industrin: laserteknik för optimering av vindkraftverk, matematiskt baserade väderprognoser för afrikansk industri, samt givetvis våra egna odlade mikroalger. Manligt företagande är alltså något man sitter och knappar fram på en dator, skulle jag kunna raljera. Vi kvinnor bygger fabriker.

Ganska långt från den hyllade undersköterskan med F-skattesedel.